Note to self

Nörd

Men stackars lilla blomma då

Varför ställer man en blomma där? Undangömd och bortglömd. Tur att det bara är en blomma då.. Kass iPhone-bild (får vi 5 megapixlar och HD-inspelning i sommar? Snälla? Jag vill inte behöva byta till en Andriod…) tagen på Döner Kebab i Umeå.

Tröttvingel och några kommentarer

Onsdag idag, torsdag imorgon. Har gjort ett religionprov  idag (= inte mycket sömn inatt) och det känns ju gött att det är över. Nu är det matteprov på fredag som gäller. Det om det. Som du eventuellt har märkt har jag uppdaterat listan över mina Carrot-låtar, alltså de låtar jag gillar bäst just nu. Tänkte kommentera den lite. För att.

På första plats har jag Håkan Hellströms (första Hellström på listan?) uuuunderbara (och ouppblåsbara) ”Jag ger dig min morgon”. Men det är ju inte han som gjort den, utan originalet, I give you the morning skrevs av Tom Paxton 1969. Det namnet säger mig ingenting. Däremot gjorde Fred Åkerström en svensk variant av låten 1972 och den har man hört (nån gång för länge sedan, men melodin känner nog det flesta igen iallafall). Håkans version är lite trevligare tycker jag. Och Håkan är ju alltid Håkan.

Andra plats: Broder Daniel – No Time for Us. Mmmmmm mmm mmmm mmmm, noo time foooor us..

Tredje plats: Khoma – Like Coming Home. Khoma är Umeå-bandet med massor av medlemmar, bland annat från Umeå-favoriter som The Perishers och Deportees. Jag kan inte direkt säga att det här är en typisk låt för mig, jag är lite förvånad över att jag gillar den, men okej. Jag gillar den ju starkt! Hade den här låten varit en person hade han/hon nog varit lite introvert, den låter just så, introvert. Men jag gillare. Kanske just därför? Musik i alla de sorter behöver man (eller jag iaf). The Guillotine är en annan låt av Khoma som jag också rekommenderar.

Fjärde plats: Kent – Sjukhus. Underbart Kentig låt, funderar på om det är den här låten eller om det är ”Hjärta” som är den bästa låten på ”Röd”.

Hedersplats: The Arcade Fire – Wake Up. Har jag haft med förut men den är tillbaka nu, för den är så jävla härlig. Den bygger upp sig på ett underbart sätt och den är bara helt och hållet göörhärlig, jag behöver inte säga så mycket mer. Låten är med i trailern till ”Till vildingarnas land”.

Det har inte blivit många timmars sömn denna vecka kan jag säga, och det är väl därför det här inlägget blev så tråkigt och ”platt”. Men jajavadfanskajaggöraåtdetjagärtröttsomengrisgökochjagorkarintetryckapåmellanslag. Nu ska jag lägga mig. Jag känner mig vinglig.

Gingers have SOULS!?

Sossekatastrof

Läste på DN.se att skillnaden mellan blocken minskar. I ingressen stod följande att läsa:

‘”Avståndet mellan de politiska blocken minskar i opinionen och är nu så litet att det inte ens är statistiskt säkerställt. Det visar DN/Synovates januarimätning. När Mona Sahlin börjar ge besked om sin politik ökar risken för väljarförluster.”

Vänta vad sas? Ta det sista igen.

”När Mona Sahlin börjar ge besked om sin politik ökar risken för väljarförluster.”

Hahahahhhahahaha!
Det innebär alltså när Mona Sahlin faktiskt börjar prata om sin politik, så kommer väljarna fly henne och hennes insomnade parti. Det är ju liksom… ett misslyckande. Det är ju inte meningen att väljarna ska fly när man börjar prata om vad man tänker göra…

En klassisk, överlevd kommunist från 70-talet, en dagisfröken och ett par murmeldjur bildar alltså oppositionen, den rödgröna röran. Nää tack.

Trevlig helg iallfall!
tackhej.

Makthaverskan till Umeå

Tänkte bara snabbt förmedla den glada nyheten att Makthaverskan tar sig tid för att komma till Umeå Open i mars. Glatt budskap och tummen upp på det. Som du kanske märkt finns deras låt Vi var människor från början med på min lista över de bästa låtarna enligt mig just nu. Pressmeddelande från Umeå Opens hemsida:

”Makthaverskan inte bara förvaltar ett arv, de utvecklar det. Med bas i Göteborg kanaliserar bandet apati och desperation i kreativitet. Med hjälp av enkla gitarrslingor, raka trummor och inte minst sin utlevande och uttrycksfulla sångerska, ger bandet 2010-talets tonårsgeneration deras alldeles egna dos avskalade, svartklädda och postpunk. I samband med Makthaverskans debutsläpp i höstas stod de mediala referenserna till Joy Division, Siouxie and the Banshees och inte minst Broder Daniel som spön i backen. Alla liknelser var inte uppskattade hos bandet, men klart är att de rör sig i en genre som många barn av pop passerar någon gång under sin musikaliska utveckling. Den genre där viljan är stor, medlen små, känslorna starka och luggen lång. Det är med raka ryggar som Makthaverskan för traditionen vidare, berikad med deras egna unika avtryck.”

Nu hör väl jag egentligen inte till Makthaverskans ”tänkta” lyssnare, och jag är inte en del av det arv de pratar om. Visst har jag lyssnat en del på Broder Daniel, och lyssnar fortfarande, men jag har aldrig hört till de som målade stjärnor under ögonen och stod och grät vid scenkanten. Det är jag för ung för. Och för… icke-emo för, om man nu ska använda såna ord. Det var bara nåt år sedan jag fick upp ögonen för Broder Daniel och än så länge har jag bara hört några av deras låtar (I’ll Be Gone och Shoreline är tokbra). Men det är aldrig för sent att utvidga och utveckla sin musiksmak, med betoning på utvidga. Att upptäcka ny musik, och att lyssna på allt från Schubert, via Johnny Cash och Jay-Z till Kent och Muse är saker jag gärna ägnar min tid åt. Nu inser jag att jag inte ens i den där långa meningen lyckades täcka allt jag gillar, så då skippar vi det. Vi kan nöja oss med att musik är underbart. Tackhej. musicinmyheart.

EDIT: Nu är det ju inte bara Makthaverskan som kommer, andra finfina artister som Salem al Fakir, Markus Krunegård, Jennie Abrahamsson, Movits och [ingenting] dyker också upp, kolla hemsidan.

Life update 27.01.10

Jaa. Hä rulla’ på! Och snöstormen är i stan. Efter en blåsig, snöig promenad från bussen kom jag hem till ett igensnöat hem. Det blev att skotta sig fram till ytterdörren, och när man väl var där; ta fram nyckeln, låsa upp, öppna, stänga. Stänga ja, det gick ju inte. Lite snösatan hade naturligtvis letat sig in under dörren mellan karmen och listen där nere vid golvet så det gick inte att få igen dörren. Så jag drämde igen dörren lite hårdare (för alla vet ju att ju hårdare och våldsammare man behandlar saker, ju bättre funkar de..), men samma sak. Lite hårdare igen. Inget hände. Tredje gången gillt och den här gången funkade det, dock med följden att utelampasatan, som sitter på samma vägg som dörren, gick i (nästan) tusen bitar. Grattis till mig. En trasig lampa, men jag fick igen dörren!

Nu sitter jag iallafall inne i värmen och go-myser till den alltid lika ohemult (ja, jag använder ordet fel, men det är ett så roligt ord så jag kunde inte inte använda det), underhärligt (hemsnickrat ord..) fantastiskt trevliga, jättefina, jättejättefina Wake Up av The Arcade Fire. Apple har just avslutat ett event också. iPad presenterades, en pryl vi inte visste att vi behövde. Den placerar sig mellan iPhone och MacBook i Apples prylgarage. iPad har en 9,7 tum stor LED-skärm, är en halv tum tjock och ser ut som en förstorad iPhone med sin svarta ram runt skärmen och sin enda Home-knapp på framsidan. Frågan är vad man ska ha den till egentligen. Men visst, jag skulle inte tacka nej till att ha en iPad på vardagsrumsbordet, för det är där den hör hemma. När iPhonen är för liten och när MacBooken är för klumpig tar man fram sin übercoola iPad och surfar, ser på film, redigerar iWork-arbeten, spelar spel eller läser New York Times (riktig läcker app de har skapat faktiskt, det är ju precis så man vill läsa en tidning när man inte bläddrar i pappersversionen). Och så vidare, och så vidare. Det kommer säkert sluta med att jag köper den en vacker dag.. Tyvärr? Eller är det en bra sak? Jag vet ej.

Snart är vi insnöade..

Då kanske man får leva på lite ”roliga” växter man kan hitta…

But the Camera is…… still gåing strång!

Allt för tillfället.
Tackhej.

The Enmansband

Det är inte lätt att försöka sig på Michael Jacksons låtar, helt enkelt för att man hela tiden vill jämföra med honom själv (lite som med Kent som jag skrev nån gång förut). Det gäller alltså att göra något eget och originellt om man nu vågar. Det vågade den här killen, och han lyckades grymt bra! Här är Billie Jean framfört av enmansbandet Scott Dunbar. Ska definitivt kolla upp vad mer den där killen har åstadkommit.

Epic