Spirit of Ecstasy, Muse och Altbau

Kylarprydnader borde bli moderna igen. De kan vara så otroligt snygga där de står längst fram på motorhuven. Fryser gör de säkert också, med allt vad fartvind, regn och snö heter. Huga!

Spirit of Ecstasy som sitter på alla Rollsar

Något annat jag funderar på då? Jaa, jag har äntligen insett storheten i Muses The Resistance, deras senaste album. Första gången jag lyssnade på albumet tyckte jag väl att det var sådär, men nu när jag har hört på det några gånger har jag förstått vilket musikaliskt mästerverk det är. Det är bara att kapitulera som nån på Expressen skrev, och för en gångs skulle har kvällsblaskan rätt. (Grattis!). Typiskt för Muse är också att de är inspirerade av allt möjligt. På denna skiva finns alltifrån gladpop, Queen och elektronika till klassisk musik. Det är inte många gånger man gillar alla låtar på ett album, men den här gången gör jag det.

Sen har jag också efter ett reportage om unga i Berlin efter murens fall i DN (ena delen finns på nätet också) fått ett underligt (och lagom allvarligt) sug efter att flytta till Berlin bara för att kunna bo i en gammal Altbau-våning. De är gamla, vackra, har stora fönster (me like) och högt i tak, upp till 4 meter (me like!). Dessutom är de billiga! Varje gång man ser ett vackert hus tänker jag på min hemstad Umeå. Fula Umeå. Visst finns det en del riktigt fina gamla trähus och stenhus (gamla Vasaskolan – tror jag det hette – på Vasagatan tittar jag alltid på när jag går förbi) men det är inte särskilt många. Och all miljonprogramsskit. Jag skakar på huvudet, ja tänk för att jag gör det. Fram för fler vackra byggnader, något att tänka på inför 2014…

Ute/inne

Seven Way Kings: Jesus och Obama

Dr Shadrach Meshach Lockridge född 1913, död 2000, pastor och vän till Dr. Martin Luther King och aktiv i civil rights movement höll en gång ett känt tal om Jesus kallat ”Seven Way King”, videon återger tillsammans med musik och bilder (och fin typografi) detta tal. Eftersom det inte går att bädda in videor från Vimeo (utan att installera plug-ins) så får du trycka här för att förstå vad inlägget handlar om. (Bilden nedan kommer från videon du snart kommer se.)

Oavsett hur man tar budskapet och oavsett om man är troende eller inte måste man erkänna att det var en imponerande video, för att inte tala om predikan. Dr Lockridge visste verkligen vad han sysslade med. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga annat än att det var ett riktigt bra tal och videon med musiken till förstärkte det hela. Håret på armarna reste sig minsann och man förstår att Jesus är en speciell person för många människor, en ikon. Är man inte troende kan man ju alltid tänka att ”He”, ”the King” är Barack Obama istället, tjugoförsta århundradets Jesus! Och en sak till. Aldrig trodde jag väl att jag skulle skriva ett inlägg om en predikan, men nu är det gjort också. En till värdefull (nåja) erfarenhet att lägga på minnet.

Det finns många olika videor till detta tal och en till som är värd att titta på är denna.

We want it Canon

Stockholm ligger öde och världen håller andan.

Sagor för barnen som är som du
om en tunnel vid ljusets slut
Jag är din vän och vi lär oss av varann
det är ett av skälen
Ge dom ett finger och värm min hand
i ett iskallt IKEA-land
Du är min vän och vi lär oss av varann
bara ett av skälen

Så snurra min jord igen
Radion spelar vår sång
Stockholm ligger öde och världen håller andan
vilken färg har själen
Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
vilken färg har själen älskling

…

”Ett iskallt IKEA-land”. Textraden från första versen i Kents låt ”Pärlor” som knappast har gått många svenskar förbi. Låten är en kändis från albumet Vapen & Ammunition från 2002.

Än en gång återkommer jag till ämnet covers, nu har en ung kvinna vid namn Carolina Wallin Pérez bestämt sig för att göra en egen tolkning av Pärlor. Och jag säger det direkt: kudos till henne för att hon vågat ge sig på Jocke Bergs vemodiga, svåra texter. Jag kan tänka mig att det lätt skulle kunna bli pannkaka av alltihopa, för Kents texter är inte de lättaste. Det kan många gånger vara svårt att förstå vad som egentligen menas. Men Carolina har lyckats bra. Underbart bra. Hon har lyckats förvandlat Kents ”Pärlor” till Carolinas ”Pärlor”. Hon har (med hälp av jocke Bergs texter då) skapat en själslig musik-orgasm, en våg av himmelskt välbehag sköljer över en. Folk kallar Kent för ett depparband, men jag håller inte med. Pärlor, oavsett om det är Kents Pärlor eller Carolinas Pärlor är en ljudvåg av melankoli och vemod, man blir sentimental. Men, åtminstone jag, blir också glad. Inte glad som man blir av glad-pop/-rock men glad på ett sentimentalt sätt. Carolina har lyckats med bedriften att behålla det magiska i texten men ändå gjort något eget av det. Det är musik som får en att uppskatta all ljuvlig musik ännu mer och som mer eller mindre frivilligt får en att dumförklara och nedvärdera Måns Zelmerlöv, Sarah Dawn Finer och allt var Rix FM-pop heter. Kents musik  är inte det mesta unika som finns, men det berör, något som inte Darin lyckats med än.

Hon har inte bara tolkat Pärlor utan också låten Ingenting, och även denna har hon lyckats göra till sin egen. Carolinas Ingenting är en mer jazzig, vis-aktig version. Carolinas Ingetning är en rökig låt med lång eftersmak, om man får använda sig av Whisky-termer. Inte utan anledning ser jag fram emot morgondagen, 28 oktober. Då släpper Carolina Wallin Pérez Pärlor och Svin, ett coveralbum med några av Kents låtar genom tiderna.
Så snurra min jord igen, jag längar till en spännande musikupplevelse.

Carolina Wallin Pérez på iTunes
Carolina Wallin Pérez på Spotify

På scen: mjölk och Movits!

Jamen bröder och systrar, töser och pågar, det är en glädje att presentera för er…

Staffan Ling!
Vem?
STAFFAN LING!
Vem!?
Mm, just det. Vi går vidare…

Det här inlägget handlar om mjölk och musik. Norrmejerier står för mjölken, bullarna och hela spektaklet. Spektaklet går ut på att häva ett glas mjölk så fort som möjligt. Mejeriet har turnerat runt i ingemansland/Norrland/hemma under hösten och igår, lördag tjugotre/tio, var det alltså dags för final i bitterljuva, sorglustiga och kära, kära Umeå.

Norrlands stoltheter… De tre finalisterna intervjuade av STAFFAN LING. En av de kommer snart vinna en livsförbrukning av mjölk.

Umeås Reinfeldt, översten, kommunalråd i Umeå (tillsammans med sossepågen Lennart Holmlund), Anders Ågren bestämde sig för att sig ett glas också. Han var dock inte med i tävlingen utan där bara för att… jaa du… Vi går vidare igen.

Killen är peppad. Och det hjälpte, han vann till slut. MEN nu till några riktiga norrländska stoltheter, det som var intressant med hela jippot…

Say hello to Movits!

En Norrmejerisk bulle i handen! Och autograf fick man tag på, jajjamän!

”Det här är början på inlägget fast tvärtom…”

Smutsig bil, smutsig text

Går man på Minerva går man ofta förbi denna Volvo-kombi/sosse-container på väg till maten. Den är alltid smutsig och då och då kan man hitta filosofiska, underfundiga kommentarer och meningar på bakrutan. Eller en sån här mening…

Oh you naughty...

Apples reklamfilmer 1984 till 2009

Som svar på mitt förra inlägg tänkte jag visa ännu lite mer reklam! Massor av reklam faktiskt, från 1984 och framåt. Jippie, reklam älskar vi ju alla och behöver vi ju verkligen mer av! Nej, kanske inte. Men de här reklamerna är, med undantag för den första riktigt bra hela högen. De är rätt så originella och oj så mycket bättre än de jag visade i förra inlägget. De är dessutom klassiker, de är reklamfilmer som en som kan sitt äpple inte kan ha missat. Och nu har du inte missat de heller, tur för dig säger jag.

Verket nedan är en något skum och GANSKA så geeky reklam från de tidiga åren, den spelades upp 1984 när fader Jobs klev upp på scenen för att introducera den revolutionerande hemdatorn Macintosh. Sjunger gör någon 80-talsstjärna (faktiskt en ganska känd sådan, men jag kommer inte ihåg hennes namn).

”Apple, we can have it all, and we’re making a better today. What a feeling!” /—/ ”Tomorrow’s much brighter ’cause Apple’s leading the waaaaaaaay. Apple, keep believing. Oooh, Apple, show your colors now, Aaaahaapple, keep on dreaming….”

Originellt är det minsann, och ganska så självsäkert och stöddigt.

Den kanske mest klassiska reklamfilmen från Apple. Från (det på många sätt speciella året) 1984, som du nog har förstått vid det här laget.

Ytterligare en riktig klassiker. Från nånstans runt 1997 tror jag. Jag säger inget mer utan låter reklamfilmen tala för sig själv.

Första generationens iMac. Jag kom ihåg en dag, år 1998, eller om det var 1999, när pappa kom hem med en sådan här, den allra första modellen i ”Bondi Blue”. Det var den här datorn som räddade Apple från konkurs, men det hade jag såklart ingen aning om då. Jag var fem-sex år och spelade ett spel där Alfons Åberg skulle skjuta en fotboll i ett mål, på Internet (ja, jag kommer fortfarande ihåg det). Nog om första generationens iMac, nu hoppar vi framåt i tiden till…

… kanske 2002-2003, med andra generationens iMac. Måste vara en av världens vackraste datorer, helt klart. En vit glob, en arm i blänkande metall och längst upp en nätt, svävande skärm.

Här är en av de senare I’m a Mac-reklamfilmer som rullat i amerikansk tv några år nu.

… mm, jag gillar den här. Och låten är så Apple det bara kan bli. Man kan nästan tro att Apple har ett eget husband som sitter och komponerar ihop de perfekta låtarna med det perfekta soundet. Det finns nämligen två typer av sound de använder sig av i sina Mac- och iPod-reklamer. I iPod touch-reklamerna använder de låtar liknande denna och i Mac-reklamer (förutom I’m a Mac-reklamerna, där de inte har musik alls) låtar liknande den vi hörde ovan. Generellt sett iallafall.

Nu, iPod

Nej, icke att förglömma, prylen som revolutionerade den digitala musiken, iPod, har förstås fått en hel del reklamfilmer till sin ära.

En klassisk iPod-reklam med en enfärgad bakgrund, skuggade personer och vita iPods.

En mycket snygg reklamfilm från 2008.

Reklamfilmen för den senaste iPod nanon. Som synes har man gått ifrån siluett-reklamerna, och det ser lite modernare och fräschare ut, men det är fortfarande färgglada färger och färgglad musik! Den svängiga biten heter Bourgeois Shangri-La med Miss Li (och med lite assistans av Amanda Jenssen). En Spotify-länk kan jag lägga upp också: Tryck för musik.

Nu blev det extremt många reklamfilmer. Många, många. Men kanske också en ganska bra överblick över hur Apples reklamhistoria ser ut, en liten mini-guide. Och där sätter vi punkt.

Pyttemjuk använder sina pengar väl… eller?

Microsoft kan nog titulera sig världens största IT-företag. Kul för dom, Steve Ballmer (Microsofts CEO) och Bill Gates och gänget. Något de däremot inte är bra på är reklamfilmer. Usch. Laptop Hunters är väl det närmaste ”bra” de har kommit, men eftersom de är fulla med faktafel och det enda budskapet är att PC är cheap as fuck å inge mer, så är de rätt värdelösa också. Dessutom är allt skådespel så tro inte på ett ord som sägs. (Vill du ha anledningar till att köpa Mac istället för PC? OJ vad jag kan räkna upp anledningar isåfall!). Men det jag tänkte komma till är dessa reklamfilmer:

Alltså, det är helt otroligt. Det här är en av de smörigaste och äckligaste reklamfilmer jag sett. Och förutom alla äckliga, mys-”roliga” skämt är den väldigt overklig. Varför skulle en ung vit kille, en äldre dam, en halvgammal kvinna och en ung svart kille i limegrön, fräsch tröja ha ett förbannat launch party tillsammans! De här människorna umgås knappast med varandra i verkligheten. Det är bara ett taffligt försök av Microsoft att få en cozy stämning och försöka visa att de är ett hemtrevligt litet företag som minsann inte diskriminerar någon. Men lyssna här: det funkar inte! Det är bedrövligt! Mer skit:

Åååå, save me God! Allt är genomtänkt för att det ska verka så sockersött och megatrevligt. Allt ifrån den glada familjefadern (jag kan sätta en peng på att han egentligen är en rabies-smittad, ultrakonservativ vampyr-pedofil), via den perfekta dottern, till pappans mörkhyade, nyfikna kompis (återigen, Microsoft får ju inte verka rasistiska så då ska man ALLTID ha med minst en person som åtminstone ser lite utländsk ut) finns där för att ge en hemtrevlig känsla. Men det blir bara fel. Och pinsamt. Ett pekoralt verk i video-form. Och så präktigt det bara kan bli.

Kanske är det egentligen Microsoft som driver med oss men av vad jag har hört är båda reklamfilmer helt seriösa. Helt seriöst! Ironiskt nog använder i söndagsskole-gående, übersöta dock-flickan och hennes mysiga kristna fader en MacBook Pro. Äpplet är ”skickligt” övertäckt med en rosa-röd blomma. Just det, en blomma. Rosa-röd.

Fotnot: Windows 7 släpps här i dagarna och det är med anledning av det den första reklamfilmen finns till.
Fotnot 2: Songsmith är en miserabel kopia av GarageBand.

Om nu var 50-talet

Listsuccé i Tyskland, Österrike och Schweiz. Ett covervanvett enligt DN. Vad kan det vara? The Baseballs är det.

Jag har tidigare skrivit om covers och att de kan vara rätt fascinerande, det här är definitivt inget undantag. Jag pratar om The Baseballs, en tysk grupp som klättat på listor i Europa. De spelar femtiotals-inspirerad musik och i gruppen finns en elvish (Elvis-ish = elvish) sångare, en glad kör och såklart den obligatoriska ståbasen. Fortfarande inte imponerad? När jag säger att de spelar låtar som Umbrella, Love in This Club, Hot’n Cold, Hey There Delilah och Don’t Cha kanske du lyfter på ögonbrynen. Förhoppningsvis blir du nyfiken också, de är väl värda att lyssnas på. Det de gör är alltså att det har spelat in egna varianter på moderna låtar, 50 tals-varianter. Tänk dig Umbrella på 50-talsvis och vips så har du:

Själv tycker jag att det här är stek-kul, turbo-kul och hur kul som helst. Kanske inte jättebra, men det är annorlunda, roligt och speciellt, och som sagt, definitivt värt att lyssna på. Själv lyssnar jag gärna på The Baseballs som motvikt och komplement till allt vad Lady Gaga, Rihanna och mainstream* heter. The Baseballs är mainstream på nytt vis.

The Baseballs album Strike! på Spotify.

För dig som missat Movits! är det här ett bra tillfälle att tipsa om dem, också en frisk retro-fläkt i musikvärlden.

*Inget ont om mainstream, det finns mycket bra som producerats under de stora skivbolagen också, men det här är något annorlunda och det är alltid kul!